Swedish

English

Bibliografi

OEI, LYRIKVÄNNEN, PRESENS #18/99, TROTS ALLT, ORDFRONT, BALDER #1/13, #3/13, #1/14, #3/14, #4/14. Syprocesses / Den unkna dräktigheten



Tidskriften Balder

#3/12

Egentligen behövde han bara en penna - att skriva var hans liv
av Sofia Tolis

"Pappa, jag vill berätta en sak. Lyssna, även om det inte är någon nyhet för dig. För varje text jag skriver är det som att en ny markbit läggs framför mina fötter. Det finns lite mer mark att gå på. När jag ser den, marken, förstår jag inte hur jag har kunnat existera utan den. Jag har bara skymtat den, tagit små steg ut i intet. Jag vet inte vem jag är, men när jag har skrivit en text kan jag titta på den och komma ihåg. Det är som att jag är utsuddad. Jag blir de här orden, det finns fler och fler små förklaringar. [...]





Lyrikvännen

#5/12

Gästredaktörer: SKAM, Ann Hallström & Jenny Tunedal

Femton sidor kollektiv dikt av: Farnaz Arbabi, Åsa Arketeg, Malin Backström, Elnaz Baghlanian, Elisabeth Berchtold, Aase Berg, Nina Björk, Monika Fagerholm, Christine Falkenland, Maya Hald, Anna Hallberg, Halla Hallgren, Ann Hallström, Sara Hallström, Cecilia Hansson,Gertrud Hellbrand, Birgitta Holm, Pamela Jaskoviak, Anna Johansson, Anna Jörgensdotter, Lo Kauppi, Sofia Klittmark, Maria Küchen, Kate Larsson, Cecilia Lindemalm, Malin Lindroth, Emma Lundenmark, Marie Lundquist, Eva Massiri, Susanne Mobacker, Coco Moodysson, Cilla Neumann, Malin Nord, Eva Kristina Olsson, Titti Persson, Karolina Ramqvist, Ulrika Revenäs Strollo, Eva Ribich, Kristina Sandberg, Ingrid Storholmen, Kerstin Strandberg, Sara Stridsberg, Gun-Britt Sundström, Sofia Tolis, Astrid Trotzig, Jenny Tunedal, Sara Villius, Pauline Wolff, Nina Wähä, Maria Zennström, Linda Örtenblad och Marit Östberg.

 


D-uppsats i litteratur av Sofia Tolis

2006

Allt som kommer emellan mig och skrivandet dödar jag - Melankoli i språket i Mare Kandres Bübins unge

Länk till fulltext

Från uppsatsen:

I romanen yttrar sig spänningen misstro-tro i att några ord är mer tomma på mening än andra. Motsägelsefullt nog bär det meningsladdade ordet ingenting på en tom innebörd. Men det är nästan alltid någonting i textstycket som är energifullt – rytmen är till exempel aldrig helt monoton när ordet ingenting upprepas, vilket motverkar total uppgivenhet och vita sidor. Ordet ingenting förekommer ofta, och då det upprepas suggereras en likgiltighetskänsla fram, vilken även innefattar en ensamhet (att ha blivit utslängd i verkligheten) och sorg (över att det är så svårt). Ingenting är verkligen ett Kandreord. Denna misstro-markör förekommer runt nittio gånger i romanen, och med alla varianter medräknade, såsom "inte", "ingen", "inte […] någonting" skulle talet bli minst dubbelt så stort.

[...]

Ovanifrånperspektivet och den majestätiska tonen liknar det som återfinns i Bibelns skapelseberättelse enligt Johannes evangelium: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, Och Ordet var Gud." Jaget är utslungat i världen på just den här platsen. Och det är nu allting börjar. Den högstämda tonen skrev jag om i min C-uppsats: "I vissa avsnitt ter sig språket nästan bibliskt. Ett bakomliggande öde glimtar fram som en fond mot vilket språket 'står på sig' bart och sakligt." Det är speciellt från outsiderpositionen det gula lindrar. Redan Freud undersökte överföringens logik, och sa att projicering är en (omedveten) hanteringsstrategi av alltför starka känslor. Man kan till exempel säga att en författare kan projicera hotbilder på romanfigurer, och sedan ta död på hotet.

[...]

Att se sitt jag i klart dagsljus är inte möjligt. Vi kan bara få meddelanden i form av drömmar och glimtvisa insikter. Men i skrivandet kan författaren försöka sätta sig i kontakt med minnen av kropp, känslokast, beröring. Blodets rörelse kan höras i skrivandet, genom en upplevd närvaro av den Andre. Utanförskap samt dödsdrift och jouissance är motorn i skrivandet. Varför skulle författaren annars ge sig i kast med att skriva, om det vore lätt? För Kristeva äger litteraturen, och då speciellt det poetiska språket, en revolutionär potential. Hennes arbete med litteratur, via strukturalistiska-, marxistiska- och psykoanalytiska idéer har alltid handlat om att försöka ta reda på vad det är som gör att mening uppstår i språket. Varför är vissa uttryck tomma på mening (masskultur, reklam, underhållning) och andra fyllda (till exempel det poetiska språket)? Genom att ha lyssnat till patienters tal på divanen i sin psykoanalytiska verksamhet och anammat Melanie Kleins syn på den aggressiva driftens betydelse för symboliseringsförmågan samt pekat på paradoxen inom språket (heterogeniteten), menar hon att det poetiska språket är en perfekt mötesplats mellan det semiotiska- och det symboliska språket. Mening uppstår i korsvägen mellan moderns kropp och faderns lag. Det poetiska språket, som inte styrs av en rationell och lagbunden form utan bereder plats åt semiotiska impulser att bryta in borde etableras som forskningsobjekt, anser hon. Om vi undersöker det poetiska språket kan vi finna riktigt avslöjande sanningar om oss människor och vad det är vi verkligen behöver.

Text: Sofia Tolis




Ljudinstallation: Minsta lilla vattenväska, Sofia Tolis

2005, 1999

Medverkan i ett program av Britt Edwall, 60 minuter, Sveriges Radio

I detta program, om talspråkets styrka och sönderfall, av Britt Edwall, ingår femton minuter med intervju, presentation och Sofia Tolis egen läsning av konstverket "Minsta lilla vattenväska" [en senildement kvinnas monolog]. Programmet är fullt av rop, rap, skrik och ljudpoesi. Medverkande: ljudpoeter, spelmannen som kan berätta, kvinnan som blev förförd av ord, en brovakt, tanddoktorn, präster, Bruno K Öijer, Artaud, Elmer Diktonius, T S Eliot, den uttråkade kulturarbetaren, en blyg frisör samt flickan som såg skönheten i språkets sammanbrott [Sofia Tolis].